Erövrarna är ett av den kände franske författaren Malrauxs tidigare verk. Det är en ganska kort berättelse, på 200 sidor, som handlar om huvudpersonens intryck av situationen i södra Kina, vid 1920-talets mitt. Huruvida boken verklighetstroget skildrar författarens egna upplevelser eller om det snarare rör sig om fiktion är lite oklart. Däremot är det bevisat att Malraux gjorde en resa till berörda område vid den här tiden.
Hitta bästa pris och köp boken hos Bokbörsen!
I mitten av 1920-talet präglades Kina av inbördes stridigheter och utländska intressens inblandning i landets angelägenheter. Det var fattigt, kaotiskt och miserabelt. Fram till sin död, 1925, ledde Sun-Yat-Sen en nybildad rörelse vars mål var att ta kontrollen över Kina och införa ett slags ordnat centralstyre i syfte att utveckla landet. Rörelsen, eller partiet, hette Kuomingtang, Nationalistpartiet. De bekämpade lokala krigsherrar men bedrev också ett slags lågintensivt krig, eller proteströrelse, mot de utländska intressen som försökte profitera på Kina. I boken Erövrarna symboliseras dessa av England, som behärskade Hongkong. Jag misstänker att det i verkligheten också rörde sig om andra länder, såsom Frankrike och Japan, men jag är inte tillräckligt insatt i ämnet för att fördjupa mig mer i det.
Bokens huvudperson anländer till Kanton, där Kuomintang hade sin bas, strax efter den store ledaren Sun-Yat-Sens död. Det finns vid tidpunkten ingen given efterträdare men av boken får man intrycket att mycket sköts av den ryske kommunisten Borodin och en fransk anarkist och äventyrare vid namn Garin. Denne Garin porträtteras relativt ingående men jag får aldrig klart för mig om han existerat i verkligheten. Sökningar via google ger i alla fall ingenting. Borodin, däremot, var tvivelsutan en verklig person som representerade Komintern (ett organ för samarbete mellan socialistiska regimer och för spridande av kommunismen, som till största del styrdes av Sovjetunionen) i Kina fram till 1927, då han tvingades lämna landet pga brytningen mellan nationalisterna och kommunisterna. Till skillnad från de flesta av sina kamrater överlevde han Stalins utrensningar i slutet av 1930-talet men dog till sist i Gulag, 1951.
En intressant parentes är att ingen av de två giganterna, Mao Zedong eller Chiang Kai-shek, som kom att kämpa om makten över Kina längre fram, har någon betydande roll i boken. Chiang nämns i förbifarten som befälhavare över kadetterna i Whampoa och Mao nämns överhuvudtaget inte.
Mot bakgrund av ovan nämnda ram, som för mig tedde sig intressant, och det faktum att författaren är berömd och uppskattad, förväntade jag mig en bra bok. Tyvärr kom dessa förhoppningar helt på skam. Det var nämligen längesedan jag läste en så pass tråkig och irriterande bok som Erövrarna. Trots att den bara är 200 sidor lång tog det mig en månad att läsa ut den. Jag orkade inte med mer än ett par sidor åt gången. Det är lite svårt att precisera vad det är som är dåligt med boken men först och främst tror jag det är dess otydlighet som stör mig. Exempelvis tycker jag ofta det är svårt att förstå vem som säger vad i dialogerna. Man får läsa om dialogen och efter ett par försök vågar jag mig på en gissning. Ibland ger jag helt enkelt upp. Bokens språk är inte komplicerat. Åtminstone inte med den innebörden att många svåra ord används. Däremot misslyckas jag alltsomoftast med att förstå vad som egentligen menas. Oftast handlar det om filosofiska utläggningar men det kan också vara praktiska saker, som hur en batalj utkämpades eller hur ett rum ser ut. Därtill hoppades jag på en intressant personbeskrivning av Borodin men av detta blir det inte mycket av. Han är med i boken men beskrivs bara ytligt.
Sammanfattningsvis kan jag inte rekommendera den här boken, trots att den skildrar en intressant historisk epok. Enda anledningen jag kan komma på för någon att läsa den skulle väl vara som en utmaning, för att se om hen har bättre förmåga att förstå den än vad jag själv har.