Nu har jag läst min tredje bok av den brittiske författaren Graham Greene (1904-1991) och jag tror att det är den jag tyckt bäst om, hittills. De andra två (Den stillsamme amerikanen och Hjärtpunkten) läste jag för så pass längesedan att jag minns för lite för att recensera dem här.
Honorärkonsuln är ett av Greenes senare verk, den skrevs 1972. Handlingen utspelar sig i ett ganska okänt hörn av Sydamerika, nordöstra Argentina, nära gränsen mot Paraguay. När jag reste runt i Sydamerika 2009 passerade vi relativt nära området, så det är lätt för mig att sätta mig in i vad det är för typ av miljö.
Graham Greene skrev huvudsakligen spänningsromaner men kanske inte den typ som av bloddrypande deckare som de flesta skulle associera med genren idag. Greenes böcker är annorlunda. De är inte actionspäckade och inte direkt spännande på det där ”nervkittlande” viset. Hans förtjänst ligger i hur han använder språket för att beskriva karaktärer och situationer. Jag tycker att man behöver vara på rätt humör och lite alert för att förmå uppskatta kvaliteten i hans böcker. Ibland kan de kännas på gränsen till tråkiga och detta intryck förvärras om man ”slöläser” dem utan att vara riktigt mottaglig för de subtila stämningar han levererar.
Honorärkonsuln handlar till det yttre om hur en terroristgrupp som kämpar för ett fritt Paraguay råkar kidnappa fel person. Meningen var att tillfångata den amerikanske ambassadören i Argentina, som är på besök i området, men istället råkar de få med sig en obetydlig brittisk honorärkonsul. Deras chanser att få en sådan figur utväxlad mot sina kamrater i paraguayanska fängelser visar sig vara ganska små.
Detta är alltså själva ”ramen” till berättelsen men den innehåller betydligt mer djup, det finns liksom en ”inre” berättelse som berör ämnen som rätt och fel, mänsklig psykologi, osv. I Greenes böcker rör sig det mesta över en mångskiftande gråskala. Det finns inga typiska hjältar men heller inga klassiska skurkar eller hemska monster.
Som jag tidigare skrev gillade jag den här boken något mer än de tidigare böcker av Graham Greene, som jag läst. Även om det finns en viss melankolisk stämning också i Honorärkonsuln så tycker jag ändå den är lite muntrare än framför allt Hjärtpunkten. Stämningen i Honorärkonsuln är allvarstyngd men det finns ändå plats för humor här och där, vilket jag uppskattade.
Den här boken rekommenderar jag starkt till personer som är vana vid- och gillar- att läsa. Den är inte särskilt lång men kan ändå kännas seg för den som inte uppskattar Greenes speciella stil. Därför är det ingen lämplig bok för den som nyss kommit igång med att läsa skönlitteratur.
Men för den som är van att ta sig igenom tjocka, ryska klassiker och dylikt kan Honorärkonsuln bli en riktigt trevlig upplevelse.