Reseskildringar är en kategori av böcker som jag hittills inte recenserat. Jag är visserligen mycket intresserad av geografi och resor men oftast brukar jag ta till mig information om det på andra vis än att läsa en hel bok, från pärm till pärm. Ett par reseskildringar har det dock blivit de senaste åren, bl.a. två av Artur Lundkvists klassiska skildringar av sina resor genom Afrika och Indien, under 1940-talet.
Den här boken, av Bruce Chatwin, är lite nyare men likväl ansedd som en riktig klassiker. Den skildrar en resa författaren gjorde i Patagonien (sydligaste delen av Sydamerika i Argentina och Chile) 1974-1975 och den utkom 1977. Chatwin jobbade för en tidning, i vilken han skrev artiklar mestadels om konst och arkitektur, när han fick för sig att resa till Patagonien. Boken som blev resultatet av resan blev hans genombrott som författare och han hann skriva ytterligare några stycken innan han blev sjuk och slutligen avled i AIDS, 1989.
Chatwin skriver på ett speciellt sätt, som jag från början gillade. Det är ett korthugget, men ändå något förfinat, och framför allt avdramatiserat språk. Hans text ger inte uttryck för många starka känslor, men innehåller såvitt jag kan förstå en hel del ironi och sarkasm, även om inte heller denna är starkt uttryckt.
Som sagt, inledningen av boken föll mig i smaken men sedan blev min upplevelse mindre positiv. Som reseskildring betraktat är den ganska ”flummig”. Det är lite svårt att följa med i hur han rör sig och många av sevärdheterna i Patagonien beskriver han inte. Istället framstår det mer som att han försöker förmedla en känsla av regionen han reser runt i.
Människorna tar stor plats i Chatwins bok, men inte bara de närvarande utan i minst lika hög grad de som en gång varit där. Han svävar ofta ut i väldigt långa skildringar av människor och tilldragelser som ligger en bra bit bakåt i historien. Dessa episoder avslutas lika abrupt som de inleds och i de allra flesta fall rör det sig om människor och händelser som jag inte känner till och heller inte får något intresse att lära mig mer om.
Patagonien framställs som en tillflyktsort. De flesta av de människor som porträtteras har inte varit där i många generationer och de har en stark koppling till sin ursprungliga hembygd. Bl.a. möter vi walesare, engelsmän, italienare, tyskar, östeuropéer och en och en och annan jude. Judarna behandlas bara någon gång i korta bisatser och beskrivs inte särskilt positivt. Det är typiskt för författaren att skriva på det viset, jag tolkar det som att han vill belysa vissa delar av lokalbefolkningens fördomar och inskränkthet.
En del människor man stöter på trivs utmärkt i det karga, ensliga Patagonien men de flesta verkar egentligen inte vilja vara där.
Sammanfattningsvis är den här boken ansedd som mycket bra, men den var inget för mig, med undantag av vissa episoder som jag uppskattade. Kanske hade man förstått och uppskattat mer om man tillhört en äldre generation, som var i min ålder när boken utgavs. Men låt för all del inte mitt något negativa omdöme avskräcka dig, varför inte läsa boken och se om du kanske tycker annorlunda?