Mordet på Orientexpressen är en av Agatha Christies tidigare pusseldeckare, med Hercule Poirot i huvudrollen. Boken skrevs 1934 och utspelar sig på den luxuösa Orientexpressen, ett tåg som gick mellan Istanbul och Paris. Någonstans däremellan, i Jugoslaviens bergsområden, fastnar tåget i ett snöoväder samtidigt som ett mord på en av passagerarna begås mitt i natten. Nu är det upp till Poirot att ta reda på vem den skyldige är…
Hitta bästa pris på boken hos Adlibris, Bokus eller Bokbörsen!
Jag fann den här boken ganska behaglig att läsa. Språket är enkelt men inte simpelt och lite charmigt med sin aningen föråldrade stil. Upplägget tilltalar mig med en kriminalhistoria som utspelar sig i någon exotisk miljö. Emellertid är det inte en miljöskildring i den meningen att författaren måste ha gjort samma resa. De yttre miljöerna är träffsäkert, men ytterst ytligt, beskrivna. Fokus ligger istället på själva mordgåtan och de olika karaktärerna som finns med på tåget. Det rör sig om ganska många personer men Agatha Christie lyckas ändå framställa det hela så att det är relativt enkelt att hålla reda på dem. Ett drag man sällan ser i skönlitterära böcker, men som jag gillar, är inkluderingen av illustrationer. I den här boken finns en skiss över en sovvagn med de olika hytterna markerade och vem som bor var. Det underlättar för läsaren att hänga med när det rör sig om så många inblandade.
Vidare är Mordet på Orientexpressen en ganska tunn bok på bara 175 sidor. Det gör den snabbläst och man hinner inte tröttna på någonting i den. Sedan är det förstås så att en så kort historia, som ändå innehåller många karaktärer och detaljerade redogörelser för hur olika praktiska saker har gått till, inte kan prestera varken några utförliga miljö- eller personskildringar. Med andra ord är boken ganska ytlig. Men för den som vill ha en spännande historia där det gäller att klura på hur mysteriet har gått till tycker jag det är ett bra val.
Själv kunde jag inte gissa mig till lösningen på gåtan, som jag för övrigt fann en aning långsökt. I det avseendet föredrar jag nog Döden på Nilen, som författaren skrev några år senare. Kanske är det bara min uppfattning eller så har hon mognat något under de åren och lyckats skapa en lite trovärdigare historia. Läs, och bedöm själv!