Michail Sjolochov (1905-1984) var en sovjetisk författare, huvudsakligen aktiv från sent 1920-tal till 1960-talet. Han tillhör väl inte de riktigt stora namnen inom den ryska litteraturen men han var mycket populär i Sovjetunionen och har även tilldelats 1965 års Nobelpris. Faktum är att detta var en av de mest kontroversiella tilldelningarna under Nobelprisets historia. Anledningen är att Sjolochov av många ansågs företräda den kommunistiska regimen och förvanska och skönmåla verkligheten i sina böcker. Det var också den främsta anledningen till att jag ville läsa någon av hans böcker, för att skapa mig en egen uppfattning och jämföra med vad man har lärt sig på annat håll.
Sjolochovs mest kända verk heter Stilla flyter Don. Detta är emellertid mycket omfångsrikt (fyra volymer) och det kändes lite väl mastigt. När jag så hittade den här boken, Nyplöjd mark, på en loppis i somras slog jag till. Boken är 345 sidor, vilket känns mer lagom.
Hitta bästa pris och köp boken hos Bokbörsen!
Nyplöjd mark gavs ut 1932 och handlar om tilldragelserna i en sydrysk by, under första halvåret 1930. Två år tidigare hade det bestämts att det sovjetiska jordbruket skulle kollektiviseras. Att det inte skett tidigare, trots att kommunisterna suttit vid makten sedan 1917, berodde helt enkelt på att förutsättningarna inte funnits. Först var det inbördeskrig fram till 1921. Året därpå rådde hungersnöd. Därefter bedömdes situationen i landet fortfarande vara så pass skör att kollektivisering vore oklokt. Mot slutet av 1920-talet hade saker och ting stabiliserats. Stalin hade befäst sin position inom partihierarkin och var nu oantastlig ledare. Samtidigt hade kommunistpartiet alltså regerat några år och satt relativt säkert på makten. Vad bönderna tyckte om att kollektiviseras behövde man inte längre ta så stor hänsyn till.
Nyplöjd mark beskriver alltså kollektiviseringen i en representativ by, i romanform. Det börjar med att en främling kommer till byn för att leda arbetet. Det finns redan vissa lokala myndighetspersoner i byn som han ska samarbeta med. Samtidigt får man veta att det finns ytterligare en främling, en man som håller sig gömd och vars mål är att störta sovjetmakten. Han är en före detta ”vit” (icke kommunistisk, borgerlig) officer som kämpat i inbördeskriget och nu fortsätter sin kamp i det fördolda. Här tror jag att man stöter på den första av kommunisternas officiella ”myter”. Det var nämligen typiskt att de överdrev hoten mot sitt maktmonopol. Med inbördeskriget i färskt minne, och politiskt isolerade från större delen av omvärlden, såg de fiender överallt. Detta blev ännu tydligare några år längre fram, under den stora utrensningen 1936-1938. Hundratusentals kända och okända människor greps och anklagades för att vara ”folkets fiender”. I skenrättegångarna målades bilden av lömska sammansvärjningar upp, varav det allra mesta var rena påhitten.
Kollektiviseringen av byn börjar trögt. Många är motsträviga och olika problem hopar sig. Intressant nog tycker jag att författaren ändå vågar ge uttryck för vettiga argument mot att kollektivisera. En del bönder oroar sig för att alla inte kommer jobba så bra när allt ändå ägs gemensamt och den vite officeren och hans hemlige värd förfasas över att inte längre kunna jobba sig till rikedom, över att friheten kommer gå förlorad. Självklart framhålls fördelarna med kollektiviseringen ännu mera, det rationella i storskaligheten och att avundsjuka och bråk bönder sinsemellan kommer att försvinna. Detta belyses med en historia om en gris som började glufsa i sig av grödorna i fel familjs trädgård. Frun i huset skållar grisen med kokhett vatten för att den ska försvinna och det gör den också. Men den blir sjuk och dör av den omilda behandlingen och därefter är grannbråket i full gång med allt värre konsekvenser, för varje hämndaktion. I vårt moderna Sverige är det väl lite långsökt att den typen av konflikter skulle uppstå till följd av den privata äganderätten, men kanske var det inte helt ovanligt i det gamla bondesamhället?
Något överraskande finns det inga riktiga hjältar i boken och ”skurkarna” är heller inte genomruttna. Karaktärerna är mångfacetterade och även de som beskrivs i positiv dager har sina dåliga sidor. Möjligen är det väl i så fall arbetaren Davydov, som kommer för att leda kollektiviseringen, som är bokens kommunistiske hjälte.
Stilmässigt är boken enkelt skriven, men med många målande, poetiska inslag, vilket jag uppskattade. Dessutom finns det en hel del humor, som ibland faktiskt är ganska rolig. Det som är svårast med den är nog personnamnen. De är förvisso inte jättemånga men tillräckligt för att det ska bli svårt att hålla reda på. Att det rör sig om ryska namn gör det såklart svårare, liksom den ryska sedvänjan att i olika sammanhang benämna samma person vid olika namn, förnamn, mellannamn, efternamn, osv. Bokens största behållning ligger, enligt mig, i att vara ett slags tidsdokument och språkrör för den kommunistiska regimen. Man får en ganska bra inblick i vilken verklighetsbild de ville förmedla.