Spana gärna in erbjudanden för ljudböcker från Nextory och Bookbeat!
Här kommer en recension av den senaste ljudboken jag lyssnat på, Safari med döden, av Jan Mårtensson.
Det är en av Mårtenssons senare böcker om antikhandlaren Johan Homan, som alltid lyckas bli insyltad i någon brottslig historia. I den här boken åker han på safari till Tanzania tillsammans med en brokig skara skumma individer. Dessutom är han misstänkt för ett inbrott och en misshandel av en äldre kvinna i Örebro. Det visar sig att dessa skilda händelser ändå hänger ihop..
Hitta bästa pris för boken och köp den hos Adlibris, Bokus eller Bokbörsen!
Någon gång i boken nämns den brittiska tv-serien Morden i Midsomer. Det diskuteras skämtsamt hur många mord som skett i denna lilla håla och andra orimligheter. Förmodligen är det författarens sätt att skoja lite med sig själv eftersom Homanserien har många likheter med just Morden i Midsomer. Huvudpersonen har ju varit inblandad i massor av olika härvor, men mirakulöst nog alltid klarat sig med livet i behåll. Dessutom delar böckerna och tv-serien en liknande stämning, det är liksom inte riktigt hemskt och allvarligt på riktigt. Trots att det sker mord och andra brott vilar det en lättsam och lite ”mysig” stämning över det hela.
Lösningarna i Mårtenssons böcker är inte riktigt lika osannolika som i Morden i Midsomer, men det gäller precis som i tv-serien att hänga med, för det är en hel del olika figurer att hålla reda på. En tänkbar inspirationskälla för Mårtensson kan måhända vara Agatha Christie. Nu har jag visserligen bara läst en av hennes böcker men utifrån denna (Döden på Nilen, som också finns recenserad här på hemsidan) finns det absolut likheter.
En sak som jag gillar med Mårtenssons böcker är att man alltid får lära sig något nytt när man läser. Man får en glimt av världar som man kanske inte vet så mycket om (det kan exempelvis handla om mat och dryck eller antikviteter) även om dessa inblickar ofta är lite väl ytliga, så att man egentligen inte lär sig särskilt mycket. En sak som jag inte gillar så mycket med böckerna är att vissa saker upprepas för ofta. När det gäller namn och sysselsättning på olika karaktärer är det bra, så att man hänger med i handlingen, men efter fjärde gången som det konstateras att huvudpersonens flickvän inte tycker om att han luskar i brottshärvor så har nog alla förstått att det förhåller sig så.
Dessa onödiga upprepningar förstärker känslan av att böckerna är lite ”gubbiga”. Vid författandet av dessa senare Homandeckare är ju författaren närmare 80. Huvudpersonen å andra sidan är avsevärt yngre, även om det inte riktigt framgår hur gammal han är, gissningsvis någonstans mellan 40 och 55. Men böckerna berättas i jagform och det skapar en antydan till lite trovärdighetsproblem. Det känns helt enkelt som en tämligen gammaldags och lite ”lillgammal” 50-åring vi får följa på hans äventyr. Kanske hade det varit bättre om författaren hade låtit huvudpersonen åldras i takt med sig själv, åtminstone så att Homan kommit över 60.
Hursomhelst tyckte jag boken var okej. Som jag skrev om Mord i Havanna så vet man ungefär vad man får i en Homandeckare. De är inga mästerverk men heller inte usla.
Spana gärna in erbjudanden för ljudböcker från Nextory och Bookbeat!