Stäppen är en novell av den ryske författaren Anton Tjechov, som skrevs så tidigt som år 1888. Vad jag förstår är det hans genombrottsverk, som markerar övergången från ett omoget, reportageliknande skrivande i syfte att tjäna pengar, till ett utvecklat författarskap med höga litterära kvalitéter. Jag läste den under några veckor i början av året och kan varmt rekommendera den till en bred publik. Den enda typ av läsare som kanske bör avrådas är hon som kräver en actionspäckad handling, då detta inte är något som infrias i en av inte bara den ryska, utan hela den europeiska litteraturens, mest klassiska noveller, Stäppen.
Hitta bästa pris för boken hos Adlibris, Bokus eller Bokbörsen!
Ryska klassiker är ett begrepp i sig självt. Man associerar till det. Säg eller skriv exempelvis ”franska klassiker” och åtminstone jag står som ett frågetecken. De ryska klassikerna är ofta från 1800-talet eller det tidiga 1900-talet och anses ha höga litterära värden. Samtidigt kan de verka avskräckande, många är på långt över 500 sidor och framstår som långsamma och trista jämfört med tempot i vår moderna värld. En kompromiss blir då att hitta och läsa verk som anses vara ryska klassiker, men som ändå inte är så långa. Det finns många noveller som likväl kan vara stor litteratur. Tjechovs Stäppen är just en sådan.
Sedan Ryssland invaderade Ukraina förra året har Ryssland och det ”ryska” gått från att ha en lite dålig klang till att bli ett legitimt mål för de grövsta smutskastningar och hatkampanjer. Men dagens ryska styre representerar inte allt som är ryskt och särskilt inte det som är historiskt. Vad hade 1800-talets ryska författare ansett om dagens krig? Det kan vi inte veta. Vad vi kan se om vi läser deras alster är i alla fall att de i allmänhet inte ger utlopp för stöd till auktoritära tendenser och krigshets.
Efter inspiration från en delvis mycket intressant youtubekanal tänkte jag att det vore värt att försöka förstå sig på ”det ryska” genom litteraturen. Jag minns nu inte om just denna bok nämndes eller varför jag valde den, men som nämnts ovan är den relativt kort, knappt 200 sidor, och den utspelar sig dessutom, som namnet avslöjar, på Stäppen. Stäppen är stor och täcker både Ryssland, Ukraina och de gamla centralasiatiska sovjetrepublikerna, men man kan ändå anta att boken utspelar sig i närheten av dagens konfliktzon. Dessutom är stäpp en miljö som jag finner fascinerande.
Anton Tjechov föddes 1860 i Taganrog, som ligger vid Azovska sjöns norra strand, bara några mil från den ukrainska gränsen och staden Mariupol, som blivit ökänd efter de brutala striderna kring stålverket i början av det rysk-ukrainska kriget. Hans barndomshem finns tydligen bevarat där. På den tiden fanns inga nationsgränser i området, endast gränser mellan olika guvernement, som senare kom att utgöra underlag för den ukrainska sovjetrepublikens gränser. 1860 var alltihop en del av Tsarryssland, ett gammalmodigt samhälle som fortfarande tillät livegenskap.
Tjechovs familj var inte rik och hans fader var sträng och elak. Ändå lyckades den unge Anton ta sig uppåt i livet. Med hjälp av egna besparingar utbildade han sig till läkare, besparingar som han delvis tjänat genom att skriva. När hans ekonomiska situation förbättrats och på inrådan av redan etablerade författare tillät han sig att skriva mera konstnärligt. Stäppen är hans första verk som anses vara högkvalitativt.
Tjechov tillbringade sitt liv i Taganrog, Moskva, på sin lantegendom söder om Moskva och i Jalta på Krim.
Stäppen beskriver en ung pojkes resa över densamma, tillsammans med sin unge morbror som är en slipad affärsman på jakt efter ull och en gammal, godmodig präst på väg till något som jag har glömt, kanske en kyrka eller en bekant. Läsaren får varken reda på var de börjar sin resa eller var de avslutar den. Det ger berättelsen ett lite drömlikt intryck, tycker jag. Hur länge resan pågår står väl inte heller alldeles klart, men åtminstone en vecka. Visserligen går det inte fort i deras gamla hästdragna vagn. Anledningen till att pojken följer med är att han ska påbörja ett nytt kapitel i sitt liv. Han ska börja studera.
Bokens kvaliteter anser jag vara de träffsäkra beskrivningarna av den storslagna miljö de vistas i, i kombination med ganska intressanta personporträtt, även om dessa inte är uttömmande. Stäppen är väldig och monoton, samtidigt väldigt föränderlig, om man tittar noga. Jag får känslan av att Tjechov nästintill väver samman stäppen med de egensinniga invånare och besökare som vistas där, till en slags organism. Det låter sig inte göras hur som helst, utan kräver skicklighet för att bli trovärdigt.
Lär man sig då något om det ”ryska” genom att läsa Stäppen? För det första är det väl vanskligt att som utgångspunkt använda en så gammal källa. Saker och människor förändras ju. Ändå tycker jag mig nås av vissa insikter kopplade till samtiden. Ett citat som jag fann tänkvärt var följande: ”ryssen älskar inte att leva, hon älskar att minnas”. Kan detta möjligen förklara en del av den mentalitet som ligger till grund för dagens situation, trist, meningsfattig tillvaro i kombination med glimmande sovjetnostalgi? Kanske.
Sammanfattningsvis uppskattade jag den här boken. Den var lättläst och meningsfull.